Historia

Livet är spännande, eller?

Min pappa är fransman (la Chapell-Caro i Bretagne) och gick som 16åring med i franska armen. Han blev fallskärmsjägare och säger att han hoppat både längre och högre än alla jag tränar. När han var klar med utbildningen blev han kommenderad till Chad i Afrika och hade ett långt kontrakt som inte gick att bryta. Det tuffa och hårda livet slet på honom och han orkade inte stanna i armen hela kontraktstiden. Så under en permission hemma i Frankrike rymde han ut i Europa…

Min mamma är Holländska (Vinkeveen utanför Amsterdam). Hon var duktig i skolan och drömde om att resa i världen. Så när chansen kom reste hon till Nordamerika. Hon jobbade något år som laboratorieassistent i Kanada innan hon åkte hem till Europa igen. Men resandet fortsatte...

Mamma liftade och befann sig i tyskland och skulle precis fika i en vägkorsning när pappa kom gående...

Några år senare 1978 föddes jag på östra sjukhuset i Göteborg. Jag är uppvuxen i Angered, en mångkulturell förort där jag lekte och busade mig fram i tillvaron. Jag älskar att upptäcka saker. Tycker det är spännande med det förbjudna och okända. Jag spontanidrottade och busade hur mycket som helst i skogen (Vättlefjäll) och på gården i Rannebergen tillsammans med mina kompisar. Att jag sökte mig till idrotten var nog inte så konstigt eftersom jag sökte utmaningar. Väldigt mycket handlade om fotboll till en början, men jag har aldrig haft bra bollkänsla med fötterna, men däremot älskar jag att spela basket. Jag testade många idrotter, men efter att jag seriöst sysslat med simträning i några år blev det friidrotten som slukade mig. Jag började träna upp min kroppskontroll, allmänstyrka, snabbhet och hoppning i Örgryte IS Friidrott 1989.

Sedan hände det mycket snabbt. 1992 fick jag följa med Patrik Sjöberg och hans tränare Viljo Nousiainen till OS i Barcelona. Viljo hade blivit som en extrapappa åt mig och jag tränade mycket och målmedvetet. Jag drömde om att själv nå världseliten en dag. Att som 14 åring få uppleva ett OS från insidan formade mig mycket. Friidrotten blev mitt liv. Min höjdhoppskarriär gick raskt framåt, varje år hoppade jag högre och högre. 1996 hoppade jag 2.17m som högst och jag blev 10:a på junior VM som gick i Sydney.

Fyra år senare, år 2000 var jag tillbaka i Sydney och då var det OS. Men jag var inte där för att tävla utan där som Christian Olssons tränare. Att jag blev tränare har självklart med Viljo Nousiainen bortgång 1999 att göra. Viljo var min tränare och min extrapappa. En dag var han helt plötsligt borta. Jag är säker på att mitt liv förändrades väldigt mycket, jag mognade säkert flera år under de tre veckorna jag inte viste vart jag skulle ta vägen. Men jag hittade min väg och den ledde mig till ledarskap. Nu tränar jag en grupp med underbara människor.