Hela historien bakom: Christian Olsson

Läs om skadorna och den smärtsamma tuffa vägen tillbaka. Om vad som verkligen har hänt sedan OS-guldet i Athen 2004. Hur är det möjligt att återigen vara i sitt livs form och ha målsättningar om att vinna OS igen 2012?

Skadeperioden 2005-2008
Sedan OS-guldet i Athen 2004 var det fyra minst sagt jobbiga år för Christian. Det jobbigaste var att han inte kunde tävla och konkurrera om mästerskapsmedaljer (Förutom på EM hemma i Göteborg 2006), istället blev det en tävling mot sig själv och sin egen kropp.

Egentligen är allt ganska logiskt, men för den sakens skull inte roligare eller enklare. Fotskadan som uppstod på OS i Athen och som förvärrades i slutet av säsongen 2004 stoppade nästan Christians karriär. Hela 2005 försvann i ett töcken av operationer. Det krävdes fyra ingrepp i foten innan den till slut började fungera hyfsat. Christian kommer alltid ha problem med foten och den hindrar honom fortfarande från att kunna träna hoppstyrka på det sätt vi gjorde förr, men med specialuppbyggda skor fungerar det okej nu. Vad som händer mentalt när du tror att problemet är löst, men sedan gång på gång blir nedslagen är inget man kan beskriva. Alla är vi olika och hanterar motgångar på olika sätt. Christian som hatar att förlora har lärt sig hantera bakslagen den hårdaste av alla vägar. Efter återkomsten 2006 där han överlägset vann EM i Göteborg, fick han problem med sitt knä i slutet av säsongen. Knät hindrade honom under grundträningen inför innesäsongen 2007. En säsong som började bra, men som slutade tvärt en vecka innan IVM i Moskva. I sitt första längdhopp på ISM i Göteborg sträckte han sig i baklåret. Det skulle hända fler gånger, men det visste han inte då… Återigen blev grundträningen lidande inför utesäsongen 2007.

Men så stod han där på ansatsbanan när tävlingarna väl drog igång i början på juni 2007. Efter två 17.33m-tävlingar började det se riktigt bra ut i Paris (Golden League) där han vann överlägset på 17.56 i motvind. Men en vecka senare gjorde han bara ett hopp på Golden League-galan i Rom på 17.19m innan han avbröt sitt andra hopp i ansatsen. Han tyckte det ”stack till” lite i baklåret. Det var en minimal bristning och en liten blödning som tvingade honom att avstå från allt tävlande inför VM i Osaka. Men efter behandling, rehab och förebyggande-träning var han redo igen. Väl på plats på förlägret i Marugame, Japan, sex och en halv vecka efter skadan i Rom såg allt bra ut. Ett väldigt skönt träningshopp med ”lätt ansats” som var en bit över 17m strax innan avfärd hade stärkt självförtroendet och vi alla såg fram mot VM. Men så fick han en rejäl käftsmäll igen! Under den sista förberedande hoppträningen stack det till i baklåret på samma sätt som det gjorde i Rom och istället för att åka till Osaka åkte Christian hem.

Eftersom han dragit upp skadan i baklåret några gånger hade det skapats mycket ärrvävnad och den 1 oktober 2007 gjorde Christian ett nytt ingrep i kroppen. Leif Swärd fick ”städa rent” i baklåret. Efter operationen satte vi ny fart mot nya framgångar. Christian rehabtränade i Australien hösten 2007. Efter en månad med sjukgymnasten Inger Karlsson kom jag till Brisbane och vi började successivt stegra träningen igen. När vi kom till vårt årliga återkommande träningsläger i underbara Sydafrika efter jul såg Christian nästan bättre ut än någonsin. Han presterade resultat i både löpning och hoppövningar som var väldigt tillfredsställande. Men så gick vi över gränsen igen. Efter en lång period av tuff träning och när Christian var lite sliten fick han en ny mindre bristning i baklåret.

Här kunde det kanske tagit slut? Det fanns inga ord som kunde beskriva den besvikelse som uppstod. En tomhet, men vad skulle vi göra? Skulle vi ge upp? Jag förberedde mig på det värsta och jag vet att det kanske var mitt fel att jag pressade honom för hårt? Christian åkte direkt från Sydafrika till USA för reklamjobb åt NIKE och där fick Daniel Wessfeldt ”ta hand” om honom. Daniel, vår manager, hade det inte lätt, men Daniels magiska förmåga att kunna säga rätt saker och även göra rätt saker bidrog till att Christian fick ny energi. Ännu en gång började han om, nu själv i sin egen takt och jag var osäker på om han ville ha min hjälp. Kanske vore det bra med nya tankar, en ny röst som hejar och tror på honom, men så småningom ville Christian att jag skulle börja skriva program igen. Vi hankade oss fram i en dimmig värld där inget var självklart och där det var väldigt svårt att hoppas och våga tro på att det skulle fungera.

Efter bakslaget i början på januari i Sydafrika tog det väldigt lång tid att komma tillbaka till en hög belastningsnivå. Jag var nöjd med mycket av träningen, framförallt med styrkan, hållningen och hans explosiva reaktivitet. Han hade jobbat mycket med vristerna i olika former av småhopp, men det var inte förrän i mitten på maj 2008 som han började springa lite fortare igen, och innan dess hade han inte hoppat tresteg/mångsteg med tuffare belastningar.

Under några år ägnades grundträningsperioderna åt former av rehabträning och den tuffa lite mer lågintensiva uppbyggnadsperioden med hård träning uteblev. Det gick för fort från ”lätt träning” och rehab till en högkvalitativ maxnivå. Vi drogs ner i en ond cirkel som var svår att ta sig ur. När tävlingssäsongerna avslutades med skador var det väldigt svårt att gå in motiverad i grundträningsperioderna och istället var längtan efter att få vara hel och kunna tävla drivkraften. Även om jag vet att vi borde ha tagit längre tid på oss och ägnat mer tid till löpning och hoppstyrka, på en lagom belastningsnivå, som borde stegrats efterhand, så lyckades vi inte. Inför utesäsongen 2008 hade vi tiden, vi beslutade tidigt att avstå innesäsongen och träna istället. Jag är säker på att det hade blivit jättebra om Christian inte fått bakslaget i Sydafrika i januari.

OS närmade sig, och även om baklåret stadigt blev bättre, så hade vi inte heller då lyckats få så mycket tuff grundträning som önskats. Återigen hade det gått väldigt fort från ”en för låg nivå” till maxnivån. Det var antagligen därför han fick en ny skada. Den 19 juni när vi skulle göra vårt första trestegspass med maximal ansatshastighet sa ljumsken ifrån. Eftersom Christian lärt sig lyssna på sin kropp och avbröt träningen direkt blev det ingen stor skada, men den bromsade upp återkomsten.

I början på maj var målsättningen att börja tävla i slutet på juni. Men Christian hade problem med att stegra löpningen till de nivåer som var önskevärda. I mitten på juni insåg vi att det blev för tidigt att börja tävla på Europacupen i Istanbul, som var vårt första riktmärke. Även om vi sköt upp planen kändes första tävlingen inte långt borta. men som sagt så fick han en ”känning” i ljumsken och vi fick ta ett steg tillbaka igen. Läkarundersökningen visade inga stora förändringar och efter 10 dagar var han igång igen utan smärta. Vi fick avbryta ytterligare ett pass eftersom ljumsken återigen gjorde sig påmind, men efter fler behandlingar och några dagars vistelse hos Torbjörn Mårtensson i Malmö bestämde vi oss för att ha lite längre framförhållning och tränade på lite mer lågintensivt i början på juli för att kunna stegra successivt fram till DN Galan.

Onsdag den 13 augusti, 2008 fungerade det riktigt bra när vi stegrade upp trestegshoppningen till ”maxnivån”. Baklåret kändes ”avspänt och smidigt på ett bra sätt” och det kändes inte som ett orosmoment. Torbjörn Mårtensson kom upp till Göteborg och gav Christians kropp en behövlig massagegenomgång efter en och en halv veckas tuff träning utan behandling.

DN Galan, Stockholm 22 augusti 2008 (skrivet den 23 augusti, 2008)
Christian började säsongen lovande igår. Det såg lätt ut, men trycket i löpningen saknades. Tanken var i och för sig att göra tre hopp och trycka på mer och mer. I första var han försiktig i löpningen och fick obalans i hoppet. Han landade halvstående på 16.34. I andra tryckte han på lite mer och gjorde ett välbalanserat hopp. Mer än så krävdes inte för att göra 17m. Christians kapacitet är väldigt hög och jag upplevde att han körde på fyrans växel i andra omgången. Han stod över tredje för att ladda på lite extra inför fjärde. Där la han in femman och ville hoppa långt! Marian Oprea ledde tävlingen på 17.25m. Christian tryckte på lite mer i löpningen, men det blev inget hopp. Några meter ifrån plankan ryckte det till inne i baklåret igen och säsongen var över redan efter en halv tävling.

Hela drömmen om att försvara sitt OS-guld är över för Christians del och det blir inte lätt att komma tillbaka ytterligare en gång. Egentligen är skadan förstålig i och med att bakgrunden ser ut som den gör. Men samtidigt har baklåret känts bra den senaste månaden. Enligt röntgenbilderna och styrketesterna borde det inte gå sönder som det gjorde igår. Men när Christian lägger in sin högsta växel som han bara kan göra när han tänder till lite extra på tävling är han helt enkelt för bra för sin kropp. Christian borde köra ett halvår på fyrans växel, men det senaste halvåret har han kört på tvåan och trean. Den senaste månaden har han fått in fyran ibland och på den nivån håller det. Men när muskeln började bli lite trött efter uppvärmning, inhoppning och två tävlingshopp och nervsystemet vaknat ordentligt så var han helt enkelt inte tillräckligt bra förberedd för situationen. Det är lätt att vara efterklok, men det var OS som var drivkraften för Christian, inte att bli hel och kunna göra en bra grundträning och vara väl förberedd inför 2009. Omedvetet var vi förberedda och medvetna om vad som skulle kunna hända och därför är vi inte jättechockade.

2010 - året Christian var tillbaka i världstoppen
Efter DN Galan 2008 trodde de flesta att karriären var slut – även Christian själv. Men efter att ha vilat ett par månader kändes det konstigt att inte träna. Är man trestegshoppare, så är man. Jag tror Christian insåg att han inte var färdig och att han saknade att vara friidrottare. Passionen fanns helt enkelt kvar.

Vägen tillbaka skulle bli lång och det är först nu 2011 som han är tillbaka där han var 2004. Hela 2009 blev en förberedelsefas för att kunna börja träna hårt och med en högre intensitet. Vill man vara trestegshoppare måste man träna tresteg och kvalitéer som gör dig till en bättre trestegshoppare – inte rehabiliteringsträning. Under sommaren 2009 hade träningen blivit så pass högintensiv att Christian kunde tävla. Han gjorde tre tävlingar: 17.24m i comebacken i en egenarrangerad tävling på Åby Friidrott och sedan vann han SM och Finnkampen. För första gången på många år kunde Christian gå in i en grundträningsperiod efter en säsong skadefri.

Christian var bra förberedd inför innesäsongen 2010 och hoppade längre och längre, tävling efter tävling. Inför IVM i Doha, Qatar såg hans tävlingsresultat ut så här: 16.87m, 17.07m, 17.32m och 17.23m. I kvalet på IVM hoppade Christian ett hopp: 17.07m, och tog sig enkelt vidare till final. Dagen efter blev det tyvärr också bara ett hopp: 17.23m. Hans hälsena hade börjat ömma inför mästerskapet och den pallade inte att hoppa två dagar i rad. Det var tråkigt att inte kunna göra rätt för sig. Dessutom avslutades tävlingen med att Fransmannen Teddy Tamgho raderade ut Christians inomhusvärldsrekord när han landade på 17.90m. Christian blev fyra. Återigen avslutades säsongen med en skada, men detta var inte lika alvarligt som tidigare och redan efter någon vecka kunde Christian träna vanlig grundträning.

Utomhussäsongen 2010 startade väldigt, väldigt lovande. Redan i första tävlingen, den 12 juni dundrade Christian in 17.62m (+3.4m/s) på Diamond League i New York. Andra tävlingen var Lag-EM i Budapest den 20 juni. Christian såg riktigt vass ut. Han landade på 17.29m (+0.0m/s) i ett hopp där sistasteget blev halvt avbrutet. I hoppet efter trampade Christian sönder fettkudden under hälen och det visade sig bli långdraget. Det gick att träna det mesta, men inte hoppa tuffa mångsteg eller enbenta hopp på höger. Det var en frustrerande skada som gjorde att Christian missade EM i Barcelona. I första tävlingen efter EM slog Christian alla EM-medaljörerna och vann Diamond League London på 17.41m (-0.7m/s). I säsongavslutningen blev Christian trea på 17.35m (-0.2m/s).

Bättre än någonsin?
Nu inför innesäsongen 2011 har träningen varit riktigt bra. Christian har tränat på en hög nivå och slagit personliga rekord i flera viktiga relevanta tester: frivändningar: 145kg, flygande 30m: 2.91, femsteg med fart: 25.08m. Vi har inte hoppat jättemycket riktig tresteg med full fart, men jag är tillfreds med hoppstyrkemängden. När vi hoppat tresteg har det inte svarat så bra som jag hoppats på och därför tror jag Christian kommer behöva några tävlingar för att verkligen komma igång på allvar. Fysiken finns där – nu gäller det att få till känslan och tajmingen i tävlingssammanhang.

Fortsättning följer…

/Yannick Tregaro

Fler inlägg i kategorin: Artiklar