Löpkrönika: Inför New York City Marathon

Att jag nu är förberedd och redo att springa New York Maraton måste jag erkänna att jag inte trodde jag skulle klara. Halvmaraton har alltid känts så otroligt långt. Att springa ”varvet” en gång till efter att ha gått i mål var länge otänkbart. Jag vet att jag många gånger sagt: ”Jag kommer aldrig springa maraton!”

Jag sitter på tåget på väg hem från en utbildning och planeringsträff med Svenska Friidrottsförbundet i Stockholm. Jag har tid att reflektera över helgen, den inledande grundträningen med mina aktiva, men inser att jag måste skriva av mig lite om min löpning.

Idag är det en vecka kvar till min maratondebut i New York! När jag började springa för snart tre år sedan var mitt första mål att klara av att springa Göteborgsvarvet under två timmar. Jag minns tydligt när jag i februari 2009 var iväg på en tävling med Anton Andersson i Wien. Jag drog ut och sprang på morgonen med målet att hålla 5.00min/km i 10-12km. När jag hade sprungit 6km kändes det bra och jag vände hemåt. Efter 10km kom väggen! Jag mins hur jag slet mig tillbaka till hotellet de sista två kilometerna. Jag var helt slut i kroppen efteråt. Benen pulserade och magen var i uppror. Jag hade svårigheter med att coacha Anton på tävlingen på kvällen.

Jag insåg att jag kunde uppnå mitt mål, jag insåg till och med att jag skulle kunna springa fortare än två timmar om jag vågade och ville utmana mig själv! Jag började fundera på hur fort jag kunde springa? 1 tim 45 min? Absolut! Skulle jag kunna slå Peter Petersson Kymmer, journalist på GP som hade utmanat mig på ”varvet”? Peter gjorde runt 1 tim 30 min. Kanske?

Jag förstod direkt att löpning var seghet, smärta och disciplin men det gav också en otrolig tillfredsställande känsla efteråt. Ju hårdare pass jag tränade, desto mer nöjd och stolt blev jag över mig själv. Mina första mentala tankar kring hur det skulle vara att pressa mig själv mot Göteborgsvarvet var tuffast tänkbara: Jag insåg att om jag ville göra mitt yttersta på varvet några månader senare skulle jag må dåligt, få många skadekänningar, ha ont och vara trött både fysiskt och mentalt ofta. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag skulle träna så hårt jag kunde – men att min egen löpning inte fick gå ut över mitt jobb som tränare. Jag var tvungen att ha energi kvar till de aktiva jag tränar. Jag var tvungen att hinna med all planering och det administrativa jobb som krävs av mig.

Det första månaderna (feb-maj 2009) är den period jag tränat som hårdast med tanke på min kapacitet. Jag tränade så hårt att jag blev sjuk, fick överansträngningar i fötterna, hälsenorna, knäna och höften – men jag kände alltid av skadorna i hyfsad tid och var ganska smart när det började gå över gränsen. Jag vilade eller körde lugnt istället för ett tufft inplanerat intervallpass. Ibland gick det att springa bort skadorna med långsam lågintensiv löpning, ibland gick det inte att springa alls. Efter varje skadeavbrott var det svårare att komma igång igen. I början var det riktigt svårt och jobbigt att hålla kontinuiteten uppe. Att det kan vara så svårt att öppna ytterdörren ibland är en gåta!

När jag ”fastnade” tvingades jag alltid tillslut ut av mitt tävlingspsyke – skulle jag kunna slå Kymmer på varvet fanns inga alternativ. Det fanns inte utrymme till att slappa, fega - vara mentalt svag.

Det var under dessa månader jag skapade mitt löparsinne, min tuffhet mot mig själv. Jag är evigt tacksam mot att Peter Petersson Kymmer utmanade mig på Göteborgsvarvet 2009. För när jag passerade mållinjen på 1 tim 26 min var jag överlycklig, rörd och fast i löparträsket! Klart jag slog Kymmer: Lätt!

Det bevisar väl bara att det mentala och det fysiska hänger ihop. Eftersom löpningen blivit en vana och en del av min vardag talade nog min kropp till slut om för min hjärna att jag visst kan springa maraton. Efter att jag för första gången varit i New York och upplevt den fantastiska staden, började tankarna komma. Sedan när Kajsa Bergqvist sprang New York Marathon under 4 timmar förra året började jag fundera på allvar.

När min fru Emma Green Tregaro och jag gifte oss i mars var en av bröllopspresenterna två startplatser på världens största och mest eftertraktade maraton: ING New York City Marathon! Det var vår sponsor och våra vänner på ASICS som hört ryktet om mina funderingar. Jag och löparcoachen Johan Wettergren hade börjat snacka löst om att försöka anmäla oss - när han insåg att det skulle bli verklighet blev Johan nog minst lika rädd som jag!

Jag har fortfarande en väldigt stor respekt för 42km, Men jag är förberedd! Jag har sprungit 40km på träning, gjort sju långpass längre än 30km. Haft en bra mängd hela våren och sommaren. Framförallt lyckades jag hålla kontinuiteten uppe under hela tävlingssäsongen utomhus – sprang t.ex. över 100km under förlägersveckan till VM i Sydkorea. Det var underbart att springa längs risfälten i Mokpo. Jag har alltid haft mina löparskor med mig och det är underbart att springa på förmiddagarna när mina aktiva laddar för tävling. Under vintern, våren och sommar har jag sprungit i många stora och små städer: Doha, Helsingborg, Laussane, Malmö, Rom, Köpenhamn, Paris, Halmstad, New York, Birmingham, Stockholm, Gävle, Stellenbosch m.m.

Direkt efter att mina aktiva avslutade utomhussäsongen för några veckor sedan sprang jag DM på 10 000m och tokpersade på Stockholm Halvmaraton till 1 tim 17 min 44 sek. Jag och Johan Wettergren sprang också ca 32km på Göteborgs Maraton. Då höll jag nästan 4:00-tempo, men tröttnade på slutet. Hur fort kan jag springa i New York? Kan jag göra under 3 tim? Absolut! Kan jag göra under 2 tim 50 min? Kanske?

Det är något med löpningen som förtrollar min själ. Att sätta upp mål, våga utmana mig själv och även pressa mig hårt - ger mig så mycket kraft och energi. Även när kroppen svider inifrån njuter jag av känslan av att överträffa mig själv. Löpningen har bevisat att jag klarar mer än jag tror, och eftersom det fysiska och mentala hänger ihop gör det mig oerhört stark på många sätt.

På fredag flyger vi till New York. På söndag springer vi genom de fem stadsdelarna som är New York: Brooklyn, Queens, Manhattan, Bronx och Harlem. New York är världens mest mångkulturella stad och maratonloppet är en symbol för hur världen är stark tillsammans.

Att starta med att ta sig från Staten Island till Brooklyn via USAs längsta hängbro Verrazano-Norrows Bridge (2,5km lång, stigning 50m) kommer bara det vara sjukt häftigt. Jag startar i första vågen av tre, i den orangea korridoren, i den näst första startgruppen. Det innebär att jag bara har 99 löpare framför mig i min korridor. Det finns tre korridorer: två på ovansidan bron och en på den nedre körbanan under oss. Johan kommer befinna sig under mig i den gröna korridoren. Korridorerna är åtskilda i över 10km.

Över halva loppet går i Brooklyn. Det sägs vara riktigt ”levande” stämning där. Sedan blir det en liten lugnare ganska kort sträcka i Queens innan man möts av en galet stor publik som skriker som tokiga när man kommer av Queensboro Bridge till Manhattan. Man springer norrut på First Avenue, den är spikrak i ca 5km, sedan över en ny bro till Bronx.

Bronxinvånarna är medvetna om att det börjar ”ta emot” efter 30km och de ser som sin uppgift att stötta alla löparna att vara starka mentalt och köra på de sista 10km till mål. När vi sedan springer över till Manhattan igen, in i Harlem tror man att det inte är så långt kvar, men då är det fortfarande 7km till mål. Den 23:e milen (efter 36km) är känd för att vara den tuffaste utmaningen i hela loppet. Där stiger vägen nästan 40m på en sträcka av ungefär 800m in i Central Park. Då är målet fortfarande 5km bort… Totalt är det över 2 miljoner åskådare runt om i staden. Jag tror det kommer vara en obeskrivlig känsla att korsa mållinjen i Central Park.

Det bästa sättet att följa mig och alla andra är självklart på nätet om man inte är på plats i New York. Det finns en applikation ni kan ladda ner till era telefoner, eller läsplattor där jag kan bli en prick på en karta som uppdateras varje mile. När jag passerar varje mile, alltså var 1609m ungefär skickas även en rapport med mellantider, snittfart m.m. till mitt twitterflöde på www.twitter.com/yannicktregaro .

Nu gäller det att njuta av denna vecka. Springa korta sträckor i tävlingsfart. Sova ordentligt, ta det lugnt, äta bra och planera förberedelserna de sista dagarna ordentligt. Det gäller att försöka få till dagsformen så bra som möjligt på söndag!

Några länkar:
http://www.nycmarathon.org/
http://www.supportyourmarathoner.com/
http://www.runnersworld.se/
http://nyminute.runnersworld.com/

Fler inlägg i kategorin: Löpning