Två finalplatser på VM i Daegu!

Så här i efterhand och när jag har lite perspektiv på VM, kan jag vara nöjd även om det inte ville sig fullt ut för Emma Green Tregaro och Christian Olsson.

Deras insatser under preecamp i Mokpo, kvalet och inför finalen var bästa tänkbara med tanke på förutsättningarna. Det är få som klarar av att vara på topp när det verkligen gäller. All press från sig själv och omgivningen gör att det blir ”krävande” att prestera på mästerskapen – detta är något man måste kunna hantera. Även om det inte blev medaljer – presterade Olsson/Green Tregaro på topp!

Har man en riktigt hög kapacitet och bara behöver plocka fram sitt yttersta en gång i finalen när det verkligen gäller så har man en klar fördel mot alla andra som måste gå ”all in” i kvalet för att lyckas ta sig till final. Det handlar inte bara om att man blir sliten i kroppen inför finalen om man måste göra många maxhopp under ett kval, det handlar minst lika mycket om att man bränner ut den mentala energin.

Christian fick en ganska lätt resa genom kvalet, men eftersom han inte haft så många bra tävlingar innan VM (17.29m i början på säsongen som bäst) – så fanns en osäkerhet där i grunden under hela förberedelsefasen. Han lyckades bygga upp sitt självförtroende under förlägret och stärkte sig ännu mer under kvalet. Det fanns nog ingen tvekan i att han skulle kunna hoppa 17.50m+ i finalen, men när det inte gick av sig själv i de första omgångarna och kroppen (fotproblem) gjorde sig påminda mitt under finalen försvann tron. Men ändå blev det en 6:e plats på 17.22m.

Emma sökte ännu mer än Christian inför VM. Hon gjorde några bra tävlingar i början på säsongen. Framförallt gav Diamond League segern i New York (1.94m) mersmak och en skön känsla, men ansatserna var olika hela tiden. Hon fick tänka väldigt mycket teknik och kämpa för att hoppa över 1.90m. Emma fick verkligen jaga ut sin mentala styrka inför kvalet och där luftade hon nytt årsbästa: 1.95m och tog sig till final med mersmak! I finalen var den mentala kraften slut. Det blev en 11:e plats på 1.89m.

Båda lyfte sig och lyckades komma i sin bästa form, men i år räckte inte kapaciteten hela vägen till medaljer. Det positiva är att vi nu vet att vi inte kan ta något för givet och att man måste vara med på en högre nivå inför mästerskapet för att kunna släppa ut all sin kraft när det verkligen gäller i finalen – inte innan. Det innebär att Emma måste göra många tävlingar på 1.95m+ och Christian många tävlingar på 17.40m+ innan OS nästa år. OS-resan börjar nu…

Fler inlägg i kategorin: Tävlingar